passthison

Försöker fortfarande smälta fredagens otroliga möte. Det är som en karamell som jag suger långsamt på, njuter av för att den inte är slut än, bearbetar fortfarande minnet minut för minut. Nån som hört något? Kan vi snälla prata mer om att jag träffade Jocke Berg i fredags. Vem vill höra? 

 

Nåväl. Cringear lite också, under helgen som gått har jag såklart funderat massor på det här. Man vill så gärna vara nån typ av jämlike med den man beundrar, en cool och obrydd och normal person och så blir det som det blir för mig i fredags. Man kommer av sig totalt, hamnar direkt i underläge, jag-vet-vem-du-är-du-har-ingen-aning-om-vem-jag-är, allt jag säger låter platt och töntigt och generiskt. Man vill säga så mycket men får inte ur sig nånting (kanske hellre det än något JÄTTETÖNTIGT ändå tbh)

 

Pratade med detta med min pappa på telefon för tydligen hade ryktet nått även honom om Det stora mötet på Mäster Anders. Han tröstade mig med (det var en tröst även om det kanske inte var hans intention) att han läst en krönika som Alex Schulman skrivit i DN om att möta sin idol och chansen att göra intryck och inte gå fram och säga något obegåvat vilket var huvudet. på. spiken!!! Det var så fint på något sätt. Att någon skrivit om samma sak som jag grämt mig över och att någon jag bryr mig om delade det med mig i en aktuell situation.

 

Haallllååå hur många har träffat sin livs idol? Jag har. Vad är det för jävla känsla?

 

Nä men jag vet inte vad jag ska säga, jag e ba lost for words. När min chef sa att hon bokat bord på Mäster Anders var min spontana tanke åhååå JOCKE BERG. Pga Kungsholmen.

 

Inte fan trodde jag att han skulle sittta där i baren just ikväll såklart. Och att jag ens skulle känna igen honom? Vänder mig mot Jonna den allvetande chefen och säger "Han i baren, är det Jocke Berg?"

 

Jonna confirmar att ja det är det.

 

Jag grät en skvätt. Eller nä men ögonen tårades absolut och jag erkänner för mina båda kollegor att jag är ett fan, nej inte bara det, jag är alltså är tidernas största Kentfjant och sätter mig och Jonna säger "men ska du inte gå fram?" och jag säger "Men nej herregud vad ska jag ens säga".

 

 

Jonna reser sig och går iväg och jag tänker "hallååå var ska hon nu, hon går mot baren, vad händer" och 15 sekunder senare viftar hon dit mig och sen är allt oklart.

 

Fangirlar sönder som en annan tönt och jag vet inte vad jag får ur mig. Vill säga något om mina kenttavlor på väggen hemma som jag fick av en person jag dejtade, om minimalen, om pärlor, om arvika, om alla låtar som lindrat min själ som balsam eller plåster och det jag får ur mig är "jag saknar kent vaje dag" för det är sant det gör jag, och sen minns jag tyvärr inget mer. Helt ärligt minns jag ingenting  som jag skulle vilja komma ihåg, om vad jag sa, om vad han drack, om vad han sa ordagrant. Chocken. 

 

Tack Jonna för att du gick fram och tog modet som jag inte hade. Tack William som rekryterade mig ttill Storykit som gav mig Jonna som chef, tack Mäster Andrers för den goda maten, tack Stockholm för att du är så fucking uppbokad och tack Heidi för att din mormor kom till centralen strax efter 20 så vi tog ett tidigt bord ikväll.

 

Tack Kent och Jocke Berg för att jag har överlevt mina 20-30 nånting med sinnesnärvaron någorlunda i behåll. Det betyder med än någon någonsin kan ana. Om det är något jag önskar att jag hade fått ur mig idag så är det det. Tack och förlåt. 

 

Tjeeeena! 

 

Har jag skaffat ett liv? Nä. Har jag avgått från Internet? Svar också nä. Så vad gör jag här. GOOD KNOWS. Men kämpade på väl förra helgen. Vad nykter man vaknade i lördags. Vad pigg man varit de senaste dagarna. Vad kul det var att vakna 07.58 idag. Jaja kropphelvetet behövde väl sova. Jag älskar ju att sova. Skulle lätt kunna ta en veckas time out för att vira in mig i mitt duntäcke och bara sova en vecka. Don't get me started. My year of rest and relaxation.

 

 

 

Igårvar det apokalyps på söder. Här planerar man sin dag i godan ro, jobbar och kämpar på och laddar upp och unnar sig en härlig eftermmiddag av goa tunga böj och hiinner inte mer än tio minuter in i uppvärmningen förrän lamporna släcks och alla körs ut i kylan igen. Jahaaaa? Vem i hela fucking friden va de som sabbade elen?

 

Vad kul då. Hade älskat apokalypskänslan om jag inte hade för många milligram koffein i kroppen som kröp i mig. Tog ett djupt andetag och styrde stegen mot okänt gym på SOFO där lamporna lyste och det gick väl bra. Vilken motsättning till humöret att sova bort ett år men det är ingen motsättning i det här fallet.

 

 

Jag kommer aldrig säga åt någon vad den ska eller borde göra för alla är olika men det jag kan göra är att driva the power of lifting vidare. Herregud vad det gör saker med en. Det är det bästa. Försök tänka på något annat medan ett antal kilo ska lyftas upp eller ner, I'll wait. Jag LÄNGTAR tills nästa tunga markpass. Eller böjpass. Eller bänkpass. Det gjorde mig absolut noll komma noll noll att gå hem i mörker och blomspruteregn med förr lite energi i kroppen med för tunn jacka trots 4 grader för guess what, LYFTANDE GÖR MIG LYCKLIG. D va hov1 (förlåt) och Craig David och Deadmau och annat for feeling. Sjöng nästan på vägen hem. 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sova, öppet fönster, grön fleecetröja , kött, ost, duntäcke, Pepsi Max, rödvin, trattkantareller, airpods, tights, körsbärstomater, kastanjemannen, idén om ett måla naglarna. Hej hej.