passthison

 

Den här helgen går ju inte till historien som den mest peppiga man varit med om, men även det ska väl bittert dokumenteras. Drömde inatt att maffian var ute efter mig för att döda mig. Vaknade skräckslagen. Allt kan ju inte vara som förra helgen så att säga. Livets kontraster.

 

Borde egentligen inte vara så uttråkad men nånting slog slint de senaste dagarna och har väl ändå mina aningar om varför. Eller så har jag (alla) bara stått ut så läääääääääääääänge nu och bitit ihop och så kom pandemin ifatt en och slog till med ett jävla utfall. Nio månaders ackumulerat tålamod och ihopbiteri och acceptans. Det slog till precis som den dåren på Hornsgatan i torsdags som rakt av högg mig med sin arm i en hint om att hålla avstånd. Jag är ju ingen statsepidemiolog va men om jag ska vara sån var det DEN som från ingenstans klev ut från en port där jag gick på trottoaren och om DEN är så coronanojig kanske den inte BORDE TOUCHA MIN ARM med sin hand va?????????? Hur är det fatt. 

 

Nåväl. Ska jag försöka se livet lite från den ljusa sidan?

Träningen går bra. 135 kg i marklyft. Tror att den platsansvariga på mitt gym raggar på mig. Snygg men inte min typ, vilket jag sa till Nathalie varpå hon sa "men snälla han är allas typ". Nu ska hon med mig och träna imorgon.  

Skriver såklart det här för att minnas att ibland går det bra och för att det boostar mitt uttråkade ego. 

 

Har också läst en helt otrolig bok. Samlade verk var det och nu vill jag inte läsa någonting annat som inte genast är ett lingvistiskt mästerverk.